Vad är det som gör att de flesta barn är trygga på nätet? Kan vi skydda barn bättre än vi gör idag? Ja, det kan vi och det är sådant som forskningen om nätsäkerhet har fokuserat på det senaste decenniet.
Vi har kunnat se tydliga kopplingar mellan att ha det svårt i livet och en ökad utsatthet på nätet, men också att en del barn är rädda för att larma, därför att de är rädda att göra sina vuxna arga, rädda eller ledsna. Det finns alltså saker vi kan göra. Dels kan vi fördela samhällets resurser med målet att alla barn ska ha en trygg uppväxt, vilket minskar deras utsatthet på nätet, och dels kan vi bygga upp barns tillit och tydligt signalera att vi vill veta. "Vad som än händer, så finns jag här. Jag kommer inte att bli arg, upprörd eller ledsen, du kan berätta allt för mig, även när du själv gjort något dumt."
Manipulation som vapen
Idag vet vi att många sexuella förövare använder manipulation som sitt främsta verktyg. De kan till exempel låtsas vara någon annan, men många gånger är förövaren öppen med sin identitet.
Manipulationen handlar ofta om att låtsas vara en vän, en vänlig vuxen som är beredd att lyssna, någon som ser barnet och ger det positiv uppmärksamhet. Barnet manipuleras att tro att det finns en ömsesidig relation, fast det i själva verket handlar om förberedelse till brott. För att det ska fungera krävs det att offret inte kommunicerar med andra som kan ställa frågor och slå in en kil mellan offret och förövaren. Många barn luras också att tro att de är medskyldiga eller till och med att övergreppen skedde på deras initiativ.
När vi känner till detta, blir det tydligt att gamla råd, som att man ska uppmana barnen att inte lägga ut bilder eller skriva utlämnande om sig själv, inte fungerar. Sådana förmaningar, eller till och med förbud, är dåligt underbyggda men jag förstår varifrån de kommer. För det är sant att sexuella förövare kan använda information om barnet i manipulativt syfte, men en varning måste minska risken och inte öka den.
Många barn tror nämligen att de får skylla sig själva om något går snett när de inte följt ett förbud. De tar på sig skulden och vågar inte berätta för sina vuxna och blir på så sätt ännu mer utsatta. Det finns barn som lydigt avstår från det vuxna förbjuder dem att göra, men det finns också barn som känner ett så stort behov av att ha en viss app, lägga ut selfies eller skriva om dåligt mående, att de trotsar förbudet. De kanske skaffar appen i hemlighet, eller startar ett annat konto som de inte vuxna känner till. Och plötsligt är steget att larma större och barnet än mer utsatt än utan förbud.
Det är dags att börja lyssna
Jag tror att vi vuxna måste bli bättre på att lyssna på vad barn har att säga. Vi måste fråga dem vad de tänker om risker på nätet och inte tro att det är våra förbud och förmaningar som kommer att skydda dem. Många barn, kanske de allra flesta, har redan tänkt mycket, de har smarta strategier som de har utvecklat tillsammans med jämnåriga. Det är viktigt att vuxna också får vara med och bidra i den processen. Inte som experter på ungas nätvanor, utan i egenskap av vuxna med livserfarenheter som kan vara till nytta.
Elza Dunkels, foto: Gitta Wilén.
Elza Dunkels, docent i pedagogiskt arbete, har under 20 års tid forskat om barn och internet. Med sin gedigna erfarenhet kan vi konstatera att hon är expert inom ämnet. Hon har bland annat författat populära böcker som Nätmobbning, näthat och nätkärlek, Interaktiva medier och lärandemiljöer, _och _Hur farligt är internet?. År 2017 tilldelades Elza Surfa Lugnt-priset på grund av sitt arbete med "att främja kommunikation mellan barn och vuxna på nätet". En synnerligen inspirerande person, tycker vi!
